Hoppa till innehåll

Konsten att sticka en halsduk

Konsten att sticka en halsduk

Hur ska en sysselsätta sig på tåg från Sverige till Spanien?
Min man och jag bestämmer oss för att börja sticka. Det är ju så rogivande och terapeutiskt.
En halsduk får det bli, så jag inte tar mig vatten över huvudet. Två räta, en avig.

Efter två varv är jag helt slut, mina hände krampar och hjärnan känns som den kokar av koncentrationen.
Efter fyra varv inser jag att jag tappat flera maskor och mönstret. Repar upp. Börjar om.
Gör om samma misstag igen. Kastar stickningen tvärs över tågsätet så att stickorna trillar ur. Biter hårt i knogarna för att inte skrika ut min frustration. Min familj försöker kväva skrattet bakom sina händer.
Min man stickar perfekta rader, helt avslappnad och tillfreds. Min son klappar mig tröstande på armen och säger med mild röst: Du måste ha lite tålamod mamma.
Vi har kommit till Sala.

Någonstans i höjd med Danmark gör jag ett nytt försök. Nu går det bättre, jag får upp farten lite.
Hinner sticka många varv innan jag inser att jag tappat en maska alldeles i början.
Bestämmer mig för att det får vara ett hål i halsduken.
Det går lättare, mina tankar vandrar iväg, men när jag tittar ned på de centimetrar jag åstadkommit inser jag att jag än en gång tappat mönstret.
Jag bestämmer mig för att det får vara lite förskjutet. Kanske kan jag göra något av det, ett mönster i mönstret liksom.
Jag vill vara öppen och positiv. Accepterande. Se skönheten i inperfekta. Operfekta? Vad heter det? Icke perfekta.
Jag stickar mig ned genom Tyskland och Frankrike. Jag koncentrerar mig allt jag kan, försöker vara helt närvarande. Jag kämpar och sliter för varje centimeter, men min halsduk är full av hål och mönstret har ingen logik. Maskorna är ömsom för lösa, ömsom för hårda. Försöker lära mig hur jag ska plocka upp tappade maskor, men lyckas bara tappa ännu fler.
Det enda stickningen ger mig just nu är känslan av vanmakt, frustration, dåligt självförtroende och talanglöshet. Ändå fortsätter jag. Repa upp, sticka om, gör om, gör rätt.
När vi når vårt mål i södra Spanien har jag stickat en halv meter. Som inte liknar någonting.
Man kan säga att stickningen är som karta över mitt inre.

Jag förstår mycket väl vad mitt problem är; jag har för bråttom. Jag vill sticka snabbt, jag vill att garnet bara ska rinna genom händerna. Jag vill kunna titta ut genom fönstret, på det vackra landskapet som glöder i höstens alla färger. Jag vill att händerna bara ska gå av sig själv, jag vill kunna tänka på annat. Men till och med i sömnen ser jag stickorna framför mig och rösten som mal; två räta, en avig, två räta, en avig…
Ändå är det som att jag inte kan styra, farten dras upp av sig själv och det känns som jag kommer in i flödet. Och det är ju där jag vill vara. Hela mitt liv har jag varit snabb. Snabb på att lära mig, snabb att ta beslut, snabb att veta vad jag vill. Om jag inte kan direkt så är det inte roligt och då struntar jag i det. Att sticka är för mig en enda lång övning i tålamod och att kunna tycka något är givande fast det går långsamt.

Till slut kommer jag ändå till den punkt där jag repar upp hela stickningen och börjar om från början. Långsamt. Och den här gången tappar jag inte maskor och mönstret blir som det är tänkt.

Jag ska bära min halsduk med stolthet och berätta för alla hur roligt, rogivande och terapeutiskt det är att sticka.

Lämna ett svar