Bild på Malin Foxdal & Magnus Zetterlund
Högtidstal på Nationaldagen
9 juni, 2018
Bild på stickning
Konsten att sticka en halsduk
15 april, 2019

Att gå från hundra till noll

Bild på Malin Foxdal på yogamattan
 

Att gå från hundra till noll.

I oktober 2018 blev jag sjukskriven för utmattning. Jag sökte själv hjälp när signalerna blev för många och tydliga. Tack och lov insåg jag i tid vart jag var på väg och kunde stanna innan jag trillat över kanten, innan utbrändheten var ett faktum och orsakat irreparabla skador.

Från att ha arbetat i princip oavbrutet gick jag från hundra till noll över en natt. Jag genomförde plikttroget de sista inbokade gigen, medan jag räknade ned till den dag då det inte stod något i almanackan. Jag meddelade inte offentlig att jag skulle vara borta, utan stängde bara ned alla sociala medier och öppnade dem sedan inte på ett halvår.

Och sedan kom den. Tystnaden. Tomheten. Tröttheten. Ångesten, som till en början bara blev värre. Jag minns att jag tänkte; jag klarar inte det här, jag börjar jobba igen så att jag slipper må så här. Jag minns också att jag kände att jag aldrig mer kommer vilja jobba igen. Jag trodde att jag aldrig mer skulle känna lust eller längtan att gå tillbaka i arbete. Jag var redo att gå i pension vid 40.
Jag kunde inte titta på en skärm, inte se på tv eller läsa tidningen.
Jag sov väldigt dåligt, aldrig hela nätter, drömde mardrömmar, hade ångest, hjärtklappning och yrsel.
Jag, som tränat hela mitt liv, orkade plötsligt ingenting fysiskt och mitt immunförsvar var kört i botten.
Jag, som tränat yoga i tio år och uppfattar mig själv som både medveten och närvarande, som gått i terapi och jobbat väldig mycket med mig själv, tvingades inse att jag ändå lyckats köra över mig själv under en lång tid.

Som tur var så fick jag väldigt bra hjälp av både läkare och psykolog. De hjälpte mig att acceptera mitt tillstånd och att det skulle ta tid att läka. Och att detta tillstånd inte var något som orsakats av att jag arbetat för mycket under det senaste året, utan hur jag levt de senaste tio åren.

Jag reste med min man och son till Spanien, vi tog tåget ned genom Europa. Och där i kupén kom jag inte undan mig själv. Det fanns ingenstans att ta vägen, ingenstans att fly.
Jag sjönk sakta ned mot botten av mig själv. Det var skrämmande, smärtsamt och tålamodsprövande. Depressionen låg som en hinna över allt.
När vi väl kom fram till havet och solen mådde jag som sämst.

Men så tog jag upp pennan och började skriva om allt som jag ångrade och allt jag var besviken på. All svart galla jag hade inom mig spydde jag bara ut på papperet, helt ocensurerat. Allt som jag försökt förlika mig med och acceptera fastän jag egentligen inte ville. Alla känslor och tankar jag skämdes för, allt jag inte ville erkänna för mig själv.
Det var hemskt, jag tvingade mig själv att vara brutalt ärlig och prova varenda förbjuden tanke.
Jag ifrågasatte hela min tillvaro, mina relationer och mina mönster. Men det var också befriande. Och nödvändigt.

Dagen efter kände jag värmen och solen tränga sig in de där svarta skrymslena och fräta dem vita. Tysta. Tomma.

Ett halvt år senare är jag på en helt annan plats. Ett nytt liv växer inuti mig. Jag omprövar ständigt allt. Vad vill jag göra? Hur vill jag leva? Vad är viktigt? Jag vet egentligen ingenting.
Förutom att barnet jag ska föda i september fyller mig med kärlek, är det bästa val jag gjort och redan har förändrat mig för alltid.
Det – och att jag älskar att sjunga.

X